Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sadism’

Igår, den 17 november, invigdes för 21:a gången Stockholms Filmfestival. Som trogen volontärarbetare på Silver Audience Award, vilket jag har varit tre år i rad nu, var jag där och försökte få folk att betygsätta filmerna – eftersom jag hade sådant flyt att få jobba på biografen Skandia på Drottninggatan fick jag även se två fantastiska filmer: Xavier Dolans Hjärtslag, en berättelse om olycklig kärlek och rivalitet mellan vänner, samt Michael Winterbottoms välgjorda och fruktansvärt hemska The Killer Inside Me.

Hjärtslag är en berättelse om de två bästa vännerna Francis (spelad av Xavier Dolan själv) och Marie (Monia Chokri), som båda blir förälskade i adonisen Nicolas (Niels Schneider). Vi får följa de två vännernas förälskelse och får se på ett underbart minimalistiskt sätt hur deras gemensamma kärleksobjekt påverkar dem. Att kalla Nicolas ett kärleksobjekt är verkligen passande för den här filmen, eftersom fokuset för Dolan ligger på jakten på kärleken, inte kärleken själv, och det är just den här jakten som är det Francis och Marie lockas av. Den franska originaltiteln lyder Les Amours Imaginaires, vilket kan översättas till ”låtsasförälskelser”. Titeln visar vad filmen handlar om: det är inte en riktig förälskelse, det är bara på låtsas.

Xavier Dolan blir intervjuad efter filmen.

The Killer Inside Me, som bygger på Jim Thompsons roman med samma namn, har beskrivits som ”årets snackis”. Jag förstår varför. Det är en film som är lika bra som den är fruktansvärd, lika vacker som den är äcklande och lika intellektuell som den är barbarisk. Det är en rå film. Jag tror det är svårt för mig att överdriva hur fruktansvärd den är. Den handlar om Lou Ford (Casey Affleck), en sheriff i en småstad på vischan i USA. Lou verkar vara världens snällaste människa, tills ungefär en kvart in i filmen, när han slår och har sex med den prostituerade Joyce Lakeland (Jessica Alba). Det är den relativt milda starten på Lous sadistiska nedgång i den sinnessjukdom som redan har präglat honom tidigare i livet. Allteftersom filmen rullar vidare får vi genom tillbakablickar ledtrådar till varför Lou gör det han gör – och det är just det faktum att det är ledtrådar och inte svar som gör filmen till det den är. Winterbottom berättar inte en komplett historia. Istället sprider han frågetecken omkring sig som publiken sen får ta ställning till. Det är som ett öppet slut, fast hela tiden.

Vill ni se två bra filmer – se ovan nämnda. Vill ni bara se en bra film och klarar er utan illamående och förfäran? Då räcker det med den översta. Det är svårt att glömma den undre när man väl sett den. Men har ni det rätta sinnelaget och klarar av de lite råare filmerna är the Killer Inside Me utan tvekan en av årets absolut bästa filmupplevelser.

Två fantastiska filmer är avklarade. Många står på tur. Festivalen har börjat.

Read Full Post »