Hjärtslag är en berättelse om de två bästa vännerna Francis (spelad av Xavier Dolan själv) och Marie (Monia Chokri), som båda blir förälskade i adonisen Nicolas (Niels Schneider). Vi får följa de två vännernas förälskelse och får se på ett underbart minimalistiskt sätt hur deras gemensamma kärleksobjekt påverkar dem. Att kalla Nicolas ett kärleksobjekt är verkligen passande för den här filmen, eftersom fokuset för Dolan ligger på jakten på kärleken, inte kärleken själv, och det är just den här jakten som är det Francis och Marie lockas av. Den franska originaltiteln lyder Les Amours Imaginaires, vilket kan översättas till ”låtsasförälskelser”. Titeln visar vad filmen handlar om: det är inte en riktig förälskelse, det är bara på låtsas.

Xavier Dolan blir intervjuad efter filmen.

The Killer Inside Me, som bygger på Jim Thompsons roman med samma namn, har beskrivits som ”årets snackis”. Jag förstår varför. Det är en film som är lika bra som den är fruktansvärd, lika vacker som den är äcklande och lika intellektuell som den är barbarisk. Det är en rå film. Jag tror det är svårt för mig att överdriva hur fruktansvärd den är. Den handlar om Lou Ford (Casey Affleck), en sheriff i en småstad på vischan i USA. Lou verkar vara världens snällaste människa, tills ungefär en kvart in i filmen, när han slår och har sex med den prostituerade Joyce Lakeland (Jessica Alba). Det är den relativt milda starten på Lous sadistiska nedgång i den sinnessjukdom som redan har präglat honom tidigare i livet. Allteftersom filmen rullar vidare får vi genom tillbakablickar ledtrådar till varför Lou gör det han gör – och det är just det faktum att det är ledtrådar och inte svar som gör filmen till det den är. Winterbottom berättar inte en komplett historia. Istället sprider han frågetecken omkring sig som publiken sen får ta ställning till. Det är som ett öppet slut, fast hela tiden.

Vill ni se två bra filmer – se ovan nämnda. Vill ni bara se en bra film och klarar er utan illamående och förfäran? Då räcker det med den översta. Det är svårt att glömma den undre när man väl sett den. Men har ni det rätta sinnelaget och klarar av de lite råare filmerna är the Killer Inside Me utan tvekan en av årets absolut bästa filmupplevelser.

Två fantastiska filmer är avklarade. Många står på tur. Festivalen har börjat.

Jag vet inte riktigt varför, men det är något speciellt med att spela schack på ett riktigt stort schackbräde. Det är helt enkelt roligare!

Bilden är från Träslottet som ligger i Arbrå i Hälsingland.

Motståndare var lillebror Tomas. Han var sitter till vänster utanför bild och tjurar för att han förlorade.

Vi såg antagligen väldigt udda ut. Men vi var i alla fall inte de enda – vi träffade två andra som också spelade biljard i kostym!

Det jag gjorde var helt enkelt att klippa och klistra lite bland recepten i Bonniers Kokbok (från 2002). Jag använde deras grundrecept för köttsmeten och sen tog jag proportionerna av feta och persilja från två andra recept på biffar. Dessutom tog jag alla ingredienser gånger 2.5 eftersom jag ville använda all köttfärs vi hade. Då blir det ju självklart mycket över när det bara är fyra som ska äta men det är ju gott med rester! Ihopklistrat blev det så här:

Persilje och fetabiffar

Ingredienser (för 10):

• 1 kg färs
• 10 msk ströbröd
• 3.75 dl mjölk
• 2 ägg
• 4 nypor örtsalt
• ca 2.5 krm vitpeppar
• 4-5 msk finhackad lök
• ca 250 g fetaost
• ca 3 dl finhackad persilja (kanske mer, tog bara allt vi hade – enligt receptet ska det vara fyra)

1. 
   

   Smetigt

   Blanda ströbröd med mjölk och låt svälla i 10 minuter. Under tiden förbereder du de andra ingredienserna – eftersom jag var lite långsam fick minsmet svälla i ca 15 minuter.

2. Blanda ner alla ingredienser och se till att allt blir jämt fördelat i smeten. Användandet av händer i blandningen av smeten är starkt rekommenderat!
3. Forma till biffar och stek i stekpanna.
4. Avnjut med vad du tycker passar – själv åt jag med ugnsrostade rotfrukter som blivit över från middagen i lördags.

Servering!

Avokadokräm:

Receptet nedan var anpassat till 8 minikrustader, men räckte till 10.

• 1 avokado
• Juice från lite mindre än en halv citron (smaka av)
• Salt, gärna örtsalt, och peppar efter smak.

Mosa avokadon med en stavmixer. Blanda ner citronjuice, salt och peppar. Avnjut på tunt knäckebröd, i minikrustader eller precis som du vill!

Skagenröra:

Det här receptet är i princip Per Morbergs. Proportionerna mellan olika ingredienser beror på smak; själv brukar jag ha i mer dill, örtsalt och vitpeppar än vad det ”egentligen” ska vara. Det här räcker till fyra portioner Toast Skagen.

• Ca 400 g räkor (men mer skadar inte)
• 1 dl majonnäs
• 1 dl gräddfil
• 1 msk finhackad dill
• 1 tsk salt (jag brukar använda örtsalt – smaksak)
• 1 tsk vitpeppar (mer om du vill ha lite extra sting på slutet)
• 100 g sik- eller löjrom. Om du inte är en finsmakare fungerar även röd stenbitsrom.

Skala räkorna och hacka dillen. Blanda allt (eller spara romen till garnering). Passar på allehanda bröd/kex/krustader.

Simsalabim! Det är för övrigt helt upp till dig att ha skagenröran i en finare skål, men när det bara är familjemiddag får det väl ursäktas

”Kritiker” är egentligen inte ett bra namn på yrket. Det ger negativa konnotationer och för tankarna till någon pedantisk fransos som klagar på att det är två pepparkorn för mycket i din boeuf bourgogne, och det är inte vad yrket handlar om.

”Recensent” är en synonym som borde användas oftare, eftersom en recension inte innefattar några förutfattade meningar om att recensionen måste vara vare sig negativ eller positiv.

Fast i och för sig är väl kritiker en väldigt passande titel för många av de som faktiskt arbetar idag, eftersom alltför många, enligt mig, är just pedantiska, petiga och perfektionistiska typer, som kan ge låga betyg bara för att något inte är riktigt som de tänkt sig. Ofta ser jag tendenser till att kritiker har förutfattade meningar om innehållet och att de vill att saker ska vara ordentliga, strukturerade och lättanalyserade. Men så är inte verkligheten.

Hoffmaestro & Chraa - The Storm

Ta ett exempel: Hoffmaestro & Chraas The Storm har sågats av flertalet kritiker för att det är för osammanhängande, för udda eller bara en ren och skär kakofoni. Trots detta är deras musik enormt populär. Betyder det att lyssnarna älskar dålig musik, eller betyder det att kritikerna har missat att uppfatta det bra med Hoffmaestro & Chraa? Deras musik är en kakofoni, ja, men en fungerande sådan. Ljuden smälter samman och bildar en melodisk harmoni, och det är det som lyssnarna uppskattar. Sen så är det kanske inte världens mest tekniskt fulländande kreationer, men det är fortfarande bra musik!

American Pie

Exempel nummer två: För några månader sedan sedan såg jag i SvD en recension av American Pie, som gick på TV samma dag. Den fick en tvåa på en sexgradig skala. Anledningen? Det var omogen grabbhumor som knappt underhöll utan snarare äcklade. Ja, det är sant att American Pie är en film för omogna grabbar och att den är äcklande ibland – men det gör den inte dålig. Målgruppen (alltså, omogna grabbar) uppskattar uppenbarligen den sortens film eftersom American Pie blev omåttligt populär och en trendsetter för en helt ny genre inom filmkomedier! Detta är något som SvDs kritiker missade att ta med i sin analys, och därför blev betyget missvisande.

Kritiker måste lära sig att göra objektiva helhetsbedömningar. Allting handlar inte hela tiden om hur stilistiskt fulländat någonting är, det handlar om hur helheten uppfattas av målgruppen. De exempel jag använt mig av är bara två av många – alldeles för många kritiker har förutfattade meningar om hur saker och ting ska vara, och därför blir deras bedömningar av musik, film och annat inte rättvisa. För att recensera något krävs ett öppet sinne.

Men det finns ju alltid de som faktiskt är duktiga kritiker och gör helhetsbedömningar och inte lyssnar till sina egna preferenser hela tiden. Dock har jag tyvärr sett för lite av dessa för att vara nöjd – kritiker behöver sluta kritisera och börja recensera!

PS. Jag tycker om fransoser, inte minst för att de är mycket noggranna med sin kokkonst, och två pepparkorn kan ju faktiskt göra en stor skillnad…

Särskilt Västerås defensiva linje var väldigt bra idag och var den kanske starkaste delen av laget, men även det övriga försvaret visade sig kunna stoppa både spring- och passpel. På den offensiva sidan var Roedeers svagare än Flyers vad gäller teknik eftersom de inte klarade av att leverera på passningssidan. Istället valde Västerås ett säkert kort och sprang med bollen, mestadels i mitten, större delen av matchen – vilket var svårstoppat tack vare ett atletiskt lag och duktiga blockers.

För Flyers fungerade däremot passningarna bäst, även om också springspelen gav utdelning ibland. Dock var Västerås väldigt duktiga att snabbt stänga ner spel, samt att vara på plats för att täcka passarna, vilket gjorde det tufft för Täby. Trots detta kämpade laget på och satte upp ett rejält motstånd – särskilt den defensiva delen av laget var stark och kämpade hårt genom hela matchen. Hela laget, dock särskilt den offensiva linjen, hade det tufft eftersom de spelade mot ett lag som var fysiskt både större och starkare – därför förtjänar Täbys spelare en eloge för sin kämparanda och sin glöd, som inte falnade trots det tuffa motståndet!

För mer info, titta på Täby Flyers hemsida. För en preview av turneringen skriven av Täbys HC Sebastian Brinkenfeldt, klicka här.

I match om tredjepris vann Täby mot Djurgården/Solna.